Historien

Jag drabbades av en depression ....
En depression som slog till med full kraft och knockade mig av stolen kan man säga ...

Det började med en lite flickas födelse .. en flicka som betyder så mycket för mig !
Om bvc tanten tittat en gång till på mig så hade hon kanske sett min problm och läst mellan raderna på det lilla pappret man fick fylla i för att ta reda på om den arma mamman hade en förlossnings depression.

Kanske det redan slog till när den lilla gossen föddes vem vet .. kanske jag har varit så här hela livet ?!?!

Jag reagerade på att jag var så gråtmild för allt och inget .. ARG som ett bi , elak rent ut sagt jävlig, dum i munnen .

Efter föräldra ledigheten började jag jobba 2 skift heltid , med en dotter som sov som en kratta på natten ... Många sjukskrivningar blev det .

En dag så kom tårarna på mig på jobbet , de rann och rann å rann .
Sjukskriven en vecka , vända på väg till jobbet efter den veckan .

Diagnos Djup depression.....medicin och sjukskrivning .

Med facit i hand , det var ILLA mycket illa ...
Jag slog så psykist mycket på mig själv att jag inte var vatten värd , jag var inte värd mina barn , inte värd min man , jag dög inget till, inga vänner hade jag ... i min hjärna fanns det bara hemskheter ...soc skulle hämta min barn för jag var ingen bra mamma till dem .
Jag såg hemska saker på kvällen innan jag somnade min hjärna spelade mig många spratt , hur många kvällar grät jag inte tills jag somnade ?
Hur många gånger torkade inte min man mina tårar ?
hur många gånger fräste jag inte mot mina barn ?
Hur många gånger var jag inte elak arg och dum ?

Det tog ca 2 år innan jag kom till en läkare som diagnostiserade mig med en Djup depression...
En befrielse i sig , jag var sjuk inte dum ihuvudet ...
Men det som är så svårt är att det SYNS inte , det finns ju inget plåster eller bandage som visar att du har ont i själen .

Under den här tiden försvann de som jag kallade mina vänner.. jag skrämde dem på flykt antar jag...
Men i samma veva så blev den som stod mig nära sjuk i cancer , å jag orkade inte stå vid sidan och stötta fullt ut ... där tog andra vid och jag blev utfasasd .. utanför .. så upplevde jag det . men de säger att det var jag som drog mig undan och inte ville hänga på på saker osv ...
Men jag orkade ju inte.. jag orkade inte vara människa , orkade inte umgås , jag hade fullt upp med att stå på mina egen ben och orka var MIG...

Var det verkligen ingen som förstod ? Var jag så jävlig och elak ? eller var det jag som drog mig undan ?

I sommras så slutade jag med min medicin ... och jag dök som en fura i träsket igen ...
samtidigt som jag är drabbad rejäl PMS som jag medicinerar för sedan 3 månader så mår jag bättre nu efter som en del av PMS medicinen är en antidepressiv så mår jag förhållandevis BRA idag .

Summa summarum: Depression OCH pms gör att man har 2 BRA veckor i månden
fast med medicin så blir det bättre ...

Ett långt och virrigt inlägg blev det .